Förra veckan fick jag och resten av niorna ett papper av våra mentorer. Ett fult och tråkigt papper. Inga roliga färger, bilder eller typsnitter. Ett papper där det högst upp stod Träkvista skola avgångånselever 2010. Det var en inbjudan till våran bal, som kommer att äga rum på Rastaholm den sjunde juni. När jag läste det pappret blev jag ledsen. Avgångselever. Jaha. Där va de tio åren slut. Eller? I tio år har jag fem dagar i veckan (bortsett från lov etc.) gått samma väg till samma skola. Samma miljö och samma personer. Jag har varit omgiven av både bra och dåliga människor, men mestadels bra. Att under en sådan lång tid göra samma sak fem av sju dagar i veckan har varit någonting vi alla har känt ångest och lycka för. Inga barn vill gå i skolan. Ingen vill plugga matte på kvällarna istället för att vara med sina vänner, men vi alla har velat vara med varandra. Vi har behövt varandras närvaro och vi har lärt av varandra. Det är våran gemenskap som har fått alla dessa tio år att vara helt underbara, för visst har skolan gett oss alla magsår och hat, men jag tror inte det är en enda som har ångrat den här tiden. Balen är den sjunde juni, följt av skolavslutningen den nionde. Jag vill inte. Jag vill inte lämna allting vi har byggt upp här. Allt det vi har kämpat för ska nu rivas ner och dö ut. En del är nog överlyckliga över att få lämna grundskolan och gå ett steg vidare i livet. Gymnasiet. 

Jag har sett skolan som min andra familj, och det står jag fast vid. Jag har aldrig någonsin vaknat upp med en klump i magen av tanken att gå till skolan, för jag har alltid känt mig trygg och accepterad. Det är jag lycklig för eftersom det inte är alla som får möjligheten att uppleva det vi har upplevt. Trygghet. Såklart är det fortfarande små grupperingar och gäng, trots att vi går i nian. Det är egentligen synd, men väldigt naturligt. Nu är allting slut i skolan. Idag skrev vi sista provet för terminen. Sista provet på Träkvista. Snart kommer tiden då man ska städa sitt skåp. Slänga alla böcker. Slänga allting. Jag tror att ni tycker jag överdriver nu, men jag står för att jag är livrädd för att säga hejdå till de människor som varit runt mig i tio år. Vi alla kommer gå åt olika håll. Vissa kommer gå samma skolor, men då tillsammans med ett flertal andra elever som man aldrig sett förut. Varje morgon kommer jag gå förbi min älskade skola och se de andra som fortfarande är kvar. De som fortfarande kan vakna upp och vara lyckliga över att ha hamnat i en sådan bra skola. Ni som ska gå kvar i Träkvista ett eller flera år till: Ta vara på den tiden säger jag bara. Utnyttja varenda sekund och njut så mycket ni kan och lite till. Trust me, det är värt det. Det allra jobbigaste kommer vara att lämna min mentor. Jag önskar att hon skulle vara min mentor för resten av mitt liv, för det finns ingen människa som har lärt mig så otroligt mycket. Hon har fått mig att inse saker som jag tänker på varje dag. Saker som man möter i vardagslivet. Saker som att acceptera en människa för hur just den är, och ingen annan. Jag har alltid accepterat andra och låtit de vara sig själva i min omgivning, men hon lärde mig på andra sätt. Jag är så otroligt jävla imponerad av henne, för en mer godhjärtad människa får man leta efter. Anna heter hon. Det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på att hon ska vara mentor åt några andra än oss i höst. Vi har haft så jäkla kul på våra mentorspass. Jag och Anna har skrattat hur mycket som helst, men även pratat mycket allvar. Hon gav mig Fredspriset. En elev i 6-9an får det. Och hon gav mig det. Vi förstår varandra, trots att vi är så olika som två människor kan bli. Ja, det kommer bli jobbigt, men även att lämna alla andra lärare och framför allt alla kompisar. Frida och jag kommer självklart aldrig att skiljas åt, men de man bara umgås med i skolan kommer man tappa kontakten med helt och det svider lite i hjärtat.

Första dagen i gymnasiet är jag inte ett dugg rädd för, det är inte det. Jag är rädd för att det ska bli för stor skillnad. Då & nu. Jag tycker det är roligt att träffa nya människor. Jag är inte blyg när det gäller att skapa nya band med nytt folk, men jag är livrädd för att det här lilla ska göra för ont. Det här lilla som att kunna driva med lärare, veta vad precis alla heter i skolan, känna sig trygg och bara vara! Jag ser fram emot gymnasiet mycket, för jag vet att det kommer att bli bra, men det här är ingenting som jag eller någon annan har valt. Ingen har valt att skiljas från precis alla andra och ingen har valt att lämna det vi har nu.

Nu ska jag sluta skriva, jag känner mig att detta blev för negativt, och för privat. Ni får skriva vad ni tycker men om ni ska vara negativa till det här så kommer jag inte godkänna era kommentarer. Det är inte det jag behöver och det är inte det jag vill ha. Tack.