Ord.


Saknar att känna starka känslor.

Jag har förändrats så himla mycket. Förut kände jag så himla mycket för så mycket. Sorg och smärta varvat med lyckorus. Nu är allting mest en rak linje och det är jag på ett sätt glad över, men jag vill få den där kicken av adrenalin. 

Jag gråter aldrig längre. Jag grät jämt förut. Ofta och väldigt intensivt. Nu är det som att jag har byggt upp en mur kring mig själv som ingen kan ta sig över - inte ens jag själv. Jag har blivit kall och jag har svårt för att släppa in någon. Det finns ingen som kommer mig sådär äckligt nära längre. Ingen som kan rubba hela min existens eller som kan beröra varenda del av min kropp genom att bara titta på mig.

Egentligen mår jag mycket bättre nu. Jag skrattar ärliga skratt och jag vaknar aldrig upp med dålig känsla eller hjärtklappning. Men.. Jag saknar att känna starka känslor. Jag saknar att känslan av att inte riktigt ha kontroll, samtidigt som jag är livrädd för att förlora kontrollen igen. Det går inte att förklara. Aldrig kommer någon att förstå. 

Jag brukade se någon slags tillfredställelse i att gråta - i att vara ledsen, för då visste jag att snart skulle jag bli glad igen. Det var den där ovissheten jag på något sätt drogs till. Innerst inne mådde jag inte alls bra då, och ibland känner jag att jag slösat bort mina mest dyrbara tonår på att försöka vara någon annan till lags. Varenda dag var en kamp om uppmärksamhet och en strävan efter bekräftelse. Ett tag var det helt sjukt. Så svart. Så plågsamt. Så vidrigt.

Jag kunde ligga vaken en hel natt och varva hulkningar med att riva naglarna i armarna och känna ren jävla panik. 

Det värsta av allting var att så fort jag kände minsta lycka glömde jag bort alla baksidor. Det var som att allt som hänt spolades bort och helt plötsligt var allting drömlikt. Kärleken övergick till svartsjuka, lögner, besatthet och destruktivitet. Hela tiden vände allting. Upp och ner. Ner och upp. Jag var så styrd och så besatt. Han var min drog, och hur illa vi än gjorde varandra var han den personen jag då brydde mig mest om. Han var hela mig. 

Den människan och den tiden i mitt liv har gjort mig kall. Jag vågar inte lita på någon - på en kille. Jag har en mur och en fasad. När jag tänker på det blir jag ledsen. Jag är ärrad för livet och jag blir rädd över att jag kanske aldrig kommer kunna älska någon så högt, eller låta någon komma mig sådär äckligt nära. 

RSS 2.0