Imorse var det extra jobbigt att gå upp. Jag och Jerry sover alltid PÅ varandra och så fort han rör sig i sömnen flyttar jag efter. Egentligen är det ju rätt jobbigt att ligga så nära men det har blivit lite av ett beroende. Jag sover inte lika bra eller tryggt med någon annan och jag vet inget bättre än att vakna med hans armar runt min kropp, eller med hans hand i min. Klockan ringde, ringde och ringde men jag kände bara att jag varken orkade eller ville gå upp, vilket resulterade i att båda fick bråttom och höll på att komma för sent till jobbet. Jag skiter i att fixa mig och äta frukost på morgonen så länge jag får den där lilla nyvakna stunden i sängen med killen jag älskar. Den tiden är så dyrbar.

 

Ibland har jag svårt att ta in allt som händer. Det har blivit väldigt stort mellan oss två och vi har kommit in i en vardag jag tycker om mer och mer för varje dag som går. Visst finns det stunder eller dagar vi vill strypa varandra, men det hör väl till antar jag. Vi har ju träffats i snart två år nu, men trots det känns mycket så himla nytt. Jag känner mig otroligt stark i mig själv vilket också gjort att jag faktiskt vågat släppa in honom till max och låtit mig själv få vara kär. Det satt långt inne i mig men fan vad underbart det är att ha någon att dela allt med. Bara att få höra "jag älskar dig" känns som det finaste i hela världen och man vill bara stanna tiden där och då. Alla borde få uppleva riktig kärlek. Jag säger inte att det är lätt! Vi har verkligen mycket skit bakom oss, men det är sådant man får lägga åt sidan och försöka släppa om man vill gå vidare tillsammans. Jag trodde aldrig att det skulle bli såhär. Även om vi alltid haft ett speciellt band till varandra har vår relation inte direkt haft en etikett utan vi har hängt lite då och då - mer under vissa perioder och mindre andra gånger. Ibland i smyg, det var lite förbjudet men alltid så mysigt och roligt. Vi såg väl en trygghet i varandra och träffades när det fanns tid, men helt utan "regler" och krav. Ibland var det jobbigt att det inte var vi på riktigt, men det fungerade ändå och jag tror nyckeln till det var att det var så okomplicerat, och att vi verkligen gav varandra space. Jag la mig inte i vad han gjorde och han lät mig ha min tid. Vi har brutit upp flera gånger men kommit tillbaks till varandra ganska direkt, det var egentligen först när Jerry åkte till Thailand det blev på allvar mellan oss. Jag fick hans nycklar under tiden han var borta och det var skitjobbigt att han skulle iväg - det kändes som att mycket stod på spel. Antingen skulle vi bli tillsammans när han kom hem eller så skulle vi skita i allting helt en gång för alla. I alla fall så är det bra med tankeställare ibland. Man behöver kanske förlora varandra för att inse hur mycket man faktiskt vill vara ett. Han ringde mig från flygplatsen när de mellanlandade och sa allt han kände - det var först då jag egentligen förstod att jag också var dödskär och släppte alla mina hämningar. Mitt förflutna har ärrat mig väldigt mycket och murat in mig, men jag ser det lite som att jag skyddat mig själv från människor som inte varit bra för mig. Har blivit kallad "isdrottningen" av Jerry ungefär hundraelvatusen gånger och det är ju faktiskt inte jag att vara känslokall. Av sina misstag lär man sig och med tiden växer man. Nu är det bara vi två. Han och jag. 

 

Samtidigt som jag är löjligt förälskad i hela honom har han också blivit min bästa vän. Vi skrattar sjukt mycket ihop och gör i princip allt tillsammans. Egentid med vänner och familj är dock något jag värderar högt, men fem minuter efter att jag gått hemifrån kan jag sakna honom med hela kroppen. Får inte nog av den människan.

 

Att ha någon som lyssnar, stöttar, får en att skratta från hjärtat, uppskattar en, överraskar, rör vid en, finns där oavsett vad, ger en trygghet, säger att man är vacker, presenterar en för sin familj och blir omfamnad av sin egen - det är det bästa som finns och jag är lycklig ända in i själen.